Synutveckling

När ett barn föds är synen inte helt färdigutvecklad. För att utvecklingen ska fortsätta måste synen stimuleras. Normalt sett behöver man inte tänka på detta, den miljö som omger ett litet barn brukar vara stimulerande för alla sinnen. Där finns mamma och pappa, andra människor, leksaker osv. Färgseendet är dåligt i början, vid födseln ser babyn mest skarpa kontraster, men vid två-tre månaders ålder urskiljer babyn hela färgspektrat.

Redan från födseln har barn ett speciellt intresse för ansikten och ansiktsuttryck. Ungefär en vecka efter födseln kan babyn urskilja mammas ansiktsuttryck. Vid två-tre månaders ålder känner babyn igen mammas ansikte på bild, och föredrar att titta på det snarare än bilder på främmande kvinnor.

Babyn ser saker på 5 meters avstånd ungefär som vi ser på 30 meters avstånd. Musklerna som ändrar form på linsen ännu inte är starka nog för att kunna ackommodera, och syncellerna i näthinnan är inte färdigutvecklade. Detta gör att allt är lite suddigt för babyn de första veckorna.
  Det barnet ser bäst den första tiden är rörelse och man kan se att ögonen försöker följa föremål som rör sig. I början rör sig ögonen lite hoppigt, men snart har babyn lärt sig att kontrollera ögonrörelserna och förutsäga hur saker kommer att röra sig, och ögonen kan följa en rörelse mjukt och kontinuerligt.

Babyn har ett visst djupseende och reagerar på föremål som kommer närmare. Barnet lär sig tidigt att styra sina ögon, men det tar längre tid för ögonen att lära sig samarbeta så att ett verkligt djupseende uppstår. Det tar ännu längre tid innan hjärnan lärt sig bearbeta synintrycken så att barnet uppfattar djup som vuxna gör. Babyn som just börjat krypa har en uppfattning om att trappan går neråt, men det betyder inte att det finns en förståelse för hur farligt det kan vara att på egen hand ge sig ut i trappan.